Hos veterinären fick vi veta att oavsett vad det är så kommer hon inte överleva verken behandling eller operation. Så vi tog beslutet att det är dags att hon får somna in.

Just nu kämpar vi med att få ihop pengar till det så hon slipper att lida.

 

Jag har haft min älskade Molly sedan jag va 11 år gammal, hon är mitt allt och helt ärligt så har jag aldrig fallit huvudstupa så snabbt rakt ner i djävulens avgrund som jag gör just nu.

Det betyder nya antidepresiva...

Ångesten är så brutal så det känns som om jag ska få en hjärtinfarkt.

 

Två dagar där efter va jag med i en trafikolycka

Mopedbilen jag körde hade min sambo precis köpt, inte ens försäkringen hade gått igenom.

Jag körde på en raksträcka och en personbil kom i en korsning och körde rakt in i mig.

Min tjejkompis satt på passagerarsätet och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Hon gick raka vägen in i en extremchock o jag fick knappt ett ord ur henne.

Trodde hon hade blivit skaddad för livet.

Som tur var så fick vi båda bara en sträckning i nacken.

Vi hade änglavakt.

 

Sedan dess har man känt sig överkörd av en ångvält samtidigt som man försökt förstå sig på allt med försäkringar o skit...

Både jag o Tim är helt slutkörda men vi kämpa på.

På onsdag fyller han 27år och då kommer båda våra familjer på fika.

 

 

Vågen vissade idag 111.6kg

Vilket gjorde mig väldigt glad, mitt i all stress